Tiden gick och tankarna på kopparna bleknade lite. Men så berättade jag för Ida T om kopparna och hon peppade mig att åka dit. Det gjorde även Gustav och några andra kompisar. Sagt och gjort.
Dagen innan mådde jag typ dåligt och spelade upp olika senarier i huvudet över hur det hela skulle gå till. Loppisen ligger ändå nästan en timmes bilresa bort. Om någon annan redan skulle stå utanför butiken när jag kom fram skulle allt varit förgäves. Jag ville ju komma först, men inte överdriva, typ campa utanför butiken. På natten innan drömde jag mardrömmar om att någon hunnit före.
Men så åkte jag i alla fall och kom fram 09:20. Ingen var där! Hurra! Jag tänkte att detta kunde nog ändå gå vägen. Efter kanske fem-tio minuter kom det en till tjej. Vi utbytte lite stela blickar. Efter ytterligare en liten stund kom en äldre dam. När hon insåg att hennes chans att få kopparna var befintlig sa hon "Ja då är det lika bra att gå hem. Jag får komma tillbaka en annan dag".
Efter en stund kom en av säljarna ut genom dörren.. han började prata om kopparna. Det visade sig att tjejen bakom mig inte var ute efter kopparna utan ett par ljusstakar i samma skyltfönster. Tur! Gubben berätta att de blivit nerringda angående kopparna, men att de inte lägger undan något. Tur!
Jag hade nämligen hört hur det ringde i butiken och hur personalen gick fram och plockade med kopparna. Ångest. Prishöja? Lägga undan? Det kändes efter vårt möte som att de hade koll på att jag skulle ha kopparna. Men jag kunde ändå inte vara lugn. Gubben sa att jag skulle akta mig för andra gubbar med vassa armbågar som kunde springa förbi mig. Hjälp!
Jag spanade in i butiken och försökte planera hur jag snabbast skulle kunna ta en korg och sedan springa fram till skyltfönstret och få ner alla koppar i korgen innan någon annan gjorde det. Eller skulle jag strunta i korg och liksom bara springa fram och omfamna alla kopparna? Det snurrade mycket i huvudet.
Folket började fylla på bakom. Vissa snicksnackade, andra var tysta. Jag hade hög puls. En kille bakom mig hade med sig en egen låda. Varför hade jag inte tänkt på det? Det surrades i gruppen och man förstod att många var sugna på kopparna. Men jag var där först. Fast hur mycket skulle de bry sig om det när dörrarna väl öppnades? Klockan började närma sig tio och öppning. Pulsen steg mer och mer. Jag har aldrig varit med om liknande.
Så kommer gubben, låser upp grinden och på något sätt springer jag fram och tar en korg i farten och flyger fram till skyltfönstret och börjar plocka ner kopparna. De är fler än jag kom ihåg, vilket gör det hela lite svårare. Någonstans i allt kaos sträcker sig en kvinna efter en av kopparna. Men jag är snabb och säger att de är mina. Hon muttrar något om det var värst ska du ha alla. Jag har faktiskt köat sedan tjugo över nio svarar jag. Kvinnan ställer tillbaka koppen.
Jag får även hjälp av tjejen bakom mig, ni vet hon som skulle ha ljusstakarna. Hon lyfter ner två koppar i min korg. Jag är tacksam. En äldre kvinna motar folk bakom och säger "Vi hjälps åt". "Ni ska få era saker". ( Jag kan ha inbillat mig det sista). Hursom lyckas jag få alla kopparna och de extra faten som gubben tagit fram från lagret och ställt på disken. (Tur att ingen tog dessa).
Jag lugnar ner mig lite efter pulshöjningen genom att titta över utbudet i den lilla butiken. Hittar en tavla som Gustav inte tycker är snygg. Köper en ungsform med tilhörande bordsställ i vit stringmodell. Och så kopparna då!
Om jag ska erkänna har vi ännu inte druckit något kaffe ur dem. Men de är snygga där de står på bordet i väntan på den första kaffetåren.
No comments:
Post a Comment